Kärt återseende

Hur skulle där se ut? Skulle jag känna igen mig? Skulle jag bli besviken? Frågorna inuti mitt huvud var många när jag steg in i Ölvemarks buss den 28 aug, för att påbörja min Rhen-Mosel-resa.

28 år är en lång tid. Då, för 28 år sedan, susade vi kors och tvärs i Europa med vår egen campingbuss. Min man satt bakom ratten och jag bakom kartan, samtidigt som jag försökte hålla uppsikt över våra tre pigga barn, som hittade på diverse upptåg bak i bussen. Den sommaren styrde vi kosan mot Rhen och Mosel och upplevde fantastiska vyer och platser.

Sedan tog livet en annan vändning och de sorglösa semestrarna med familjen i campingbussen upphörde. Men minnet av den här sommaren fanns kvar inuti mig. Jag ville återse de här trakterna, även om jag riskerade att bli besviken.

"...och under våra raster kan ni köpa kaffe med musik", hörde jag vår guide berätta. Kaffe med musik?! Vad är det?! Jag vaknade upp ur mina tankar och såg mig om i bussen på alla förväntansfulla resenärer och på väninnan vid min sida, som jag känt i över 40 år. Nog pirrade det lite i kroppen av spänning!
Första dagen avverkades och sköna sängar väntade på oss på hotellet i Göttingen. Nu hade jag hunnit lära mig att kaffe med musik, var kaffe med något som värmde inombords; likör, whiskey el liknande!

Under den andra resdagen tog guiden oss med till den lilla staden Alsfeld. Det gick ett sus av hänförelse genom vår grupp, när vi plötsligt stod i ett gathörn och fick uppleva alla dessa korsvirkeshus, som kantar gator och torg. Otroligt!
Framåt eftermiddagen svängde chauffören av från autobahn och in på en mindre väg. Rudesheim stod det på en skylt. Titta...där flöt Rhen, stilla och vacker på vår vänstra sida. Till höger bredde de vinbevuxna sluttningarna ut sig och däremellan låg alla hus, smyckade med olikfärgade blommor längs de smala gatorna.Det var precis så vackert som jag mindes det, som om tiden stått still, som om jag förflyttats 28 år tillbaka i tiden.

På måndagsmorgonen skulle vi göra en båttur på Rhen. Solen gassade och vi satt på översta däcket medan båten gled fram på floden och det ena fantastiska scenariet avlöste det andra. Det var bara att sitta och andlöst ta emot upplevelsen av gröna, branta vinfält, borgar som verkade tagna ur en sagobok, stora, tungt lastade pråmar, ljudet och rörelserna från vattnet vi gled fram i, kaffet i solen; visserligen utan musik men med apfelkuche. Denna förmiddag kändes som en enorm gåva!

Även tisdagsmorgonen mötte oss med strålande sol, när jag och min väninna med ryggsäckar på ryggen, gav oss iväg på en vandring upp mot klostret, som en gång grundades av Hildegard av Bingen. Grusvägen vi traskade på slingrade sig fram mellan vinfälten, där druvklasarna hängde stora, mörklila och tunga. En provsmakning visade att de innehöll en fantastisk sötma. Området, där klostret ligger, omslöt oss med stillhet och skönhet. Utsikten från den här höjden är bedövande vacker och nunnornas äpplejuice smakade ljuvligt i solskenet. Ännu en dag att ta med sig hem och minnas.

Onsdagsmorgonen inleddes med ett varmt regn. Men vad gjorde väl det, vi skulle ju på heldagstur till Moseldalen. Vi möttes av ännu brantare vinsluttningar, svalkande Moselviner, härliga människor, vackra blomsterprydda hus, goda tyska korvar... En perfekt dag.

Under hemresan försjönk jag återigen i tankar. Jag hade fått återse de platser som hade lämnat så djupa spår i mig för 28 år sedan. Minnet hade inte spelat mig några spratt, där är fortfarande lika vackert och skönheten i landskapet och alla vänliga människor inbjuder till både ro och glädje.

Jag är oerhört tacksam över att ha kunnat göra denna resa. Tack Ölvemarks för ett bra upplägg, och inte minst tack till Bente, vår guide, som är mycket rutinerad och uppiggande!