En oförglömlig middag på egen hand

Att delta i Ölvemarks program är praktiskt, bekvämt och prisvärt, men samtidigt ger egna utflykter en frihet. Peter och jag brukar mixa det arrangerade programmet med egna äventyr och denna lilla historia handlar om vår första kväll i Paris - en middag, som inte blev som vi tänkt oss.

Vi valde bort den gemensamma middagen och beslöt att gå till den lilla undangömda, genuint franska restaurangen, dit bara parisarna hittar. Vi hade blivit rekommenderade den av franska affärsbekanta. Restaurangen låg väl gömd och såg dyr ut, men den inglasade gröna gården var inbjudande och vi var hungriga, så vi beslöt att gå in. Vi möttes i entrén av kyparen som frågade om vi hade ”réservés?”. Vi svarade nekande men blev trots svaret visade till ett litet bord mitt i den grönskande innegården. Det var fint, lite för fint. Jag kände mig ”fel” och började ångra vårt val. Vi var fel klädda, talade fel språk och kunde inte etikettreglerna. Vid bordet bredvid satt ett medelsålders par, elegant klädda och kvinnan hade gnistrande smycken. Vid ett annat bord satt en kostymklädd man med en liten flicka i 6-års ålder. Hon satt rakryggad, klädd i en vacker ljusrosa duchessklänning och silverfärgade sandaletter och det märktes att hon däremot, var van vid miljön.

Vi blev tillfrågade om vi ville börja med någonting att dricka, men vi avböjde och fick då in menyn. På franska! Enbart! Huvudrätterna var få - endast fyra under köttavsnittet och mina treårs franska studier på gymnasiet, för trettio år sedan, räckte inte långt. Vi förstod endast vissa enstaka ord men ordet ”veau” (kalv) kändes bekant så vi beslutade oss för att beställa det tillsammans med en karaff vin av den ”mindre dyra sorten”. När vi satt och funderar över menyn blev vi serverade vitt bröd, bordsvatten, och ett litet snapsglas med en ”beige puré”. Vi undrade om den ingick eller om vi skulle bli debiterade extra för detta. Vi visste varken när eller hur den skulle ätas. Var det en förrätt, eller tillhörde det maten, skulle det bres på brödet, eller skulle det ätas som det var? En liten sked var placerad i glaset med purén, så vi doppade försiktigt skeden i glaset och smakade - innan maten. Vad var det? En puré gjord av fisk eller skaldjur? Jag vet inte. Vi nöjde oss med en sked. Åt brödet naturellt, drack av vinet och inväntade huvudrätten.

Vi brukar ha för vana att ta foto på de middagar vi äter när vi är ute och reser. Det blir roliga minnesbilder, närbilder på vackert upplagda måltider. Men här kände jag starkt att om Peter tar upp kameran, så kommer jag att sjunka genom golvet. Det kändes som ett stort etikettbrott. Jag ville förhindra en pinsam situation så jag viskade ”ta inga kort här”. Peter protesterade inte.

Maten serverades. En biff, i form och storlek som en större kycklingfilé, låg dekorativt upplagd på det vita, guldkantade porslinet, vid sidan av gröna bönor och ringlande mörkbrun kantarellsås. ”Ingenting till? Var är potatisen?” viskade jag. ”Den måste kanske beställas separat, och personalen är så diskret så man ifrågasätter inte kundernas beställning”, svarade Peter. Vi ville inte medge att vi missat i beställningen så vi beslutade att äta bara kött, bönor och sås. Köttet var mört, kniven gled ovanligt lätt igenom. Jag tog en tugga. Vad är detta? ”Det är ... lever” svarade Peter, som till sin beställning sagt att han önskade köttet blodigt (ett av de uttryck vi kunde). Även detta hade de diskreta kyparna noterat utan att kommentera.

Eftersom ingen av oss inte gillar lever fortsatte vi måltiden med att äta den goda kantarellsåsen, de gröna bönorna och dricka vinet. Vinet var milt och gott. Snabbt var måltiden över. Vi vinkar till oss kyparen och ber om ”l´addition” (så tror vi att det heter).

Vi lämnade restaurangen, med lättnad, men utan mättnad och såg fram mot morgondagens inbokade stadsrundtur, under ledning av Ölvemarks rutinerade guide. Kanske skulle vi efteranmäla oss till avslutningsmiddagen i Montmartre?